Nu ska ni se på fan.

Denna känslan. Har bokstavligt talat lagt ner blod svett och tårar. X-antal blåmärken och förstörd fot, även brännskador innan jag lärde mig använda handskar. Haha ni fattar, verkligen kämpat röva av mig och ikväll kände jag verkligen att det gett något. Grunden sitter inte, absolut inte, varje dag måste jag pilla och påminna henne om så simpla saker som att man inte får springa över mig. MEN grunden är förstådd nu vilket den inte varit förut. Om jag ber henne om något så gör hon det oftast utan vidare protester, förut så protesterade hon mot allt. Nu blir det istället att hon gärna flyger iväg i sina tanker efter en stund, antingen för att jag är för dålig på att påminna henne om att jag existerar, eller bara för att hennes huvud inte kan ta mer för stunden. Men det är helt okej, det är få hästar som kan hålla fokus under en längre stund i den åldern. Jag har varit så himla kluven till hur jag ska gå vidare med henne och vad jag faktiskt vill göra eftersom jag har haft svårt för att se framstegen. Det har varit så att jag förstod att vi gick framåt, men kunde inte riktigt se det, logiskt? Men att kunna hoppa upp, styra någorlunda, stanna, öka och sänka takten m.m. gör det hela så mycket mer abstrakt.

Kommentera här: